Verklighet eller fiktion

Ibland får jag höra att jag har mycket fantasi. Ja, det kanske, om fantasi handlar om att ta saker som redan finns, ruska runt dem i det undermedvetna till oigenkännlighet och spotta ut dem i ett annat kontext, på ett annat sätt. Är det fantasi att kombinera delar av Schrödingers osäkerhetsprincip med stycken från Carl Gustav Jungs analytiska psykologi, doppa dem i valda delar av olika världsreligioner, mytologier och sagor? Vad är fantasi, egentligen? Jag vet inte, kanske är det en alldeles egen dimension, precis som tid påstås vara? En som vi skapar tillsammans och som existerar bara så länge vi vågar fantisera, drömma och hitta på?

Verkligheten är fantastisk. Den överträffar ofta våra vildaste fantasier, våra allra mest galna tankar och påhitt. Det gäller bara att våga se bortom sin egen navel, utanför sin egen lilla värld. Det är läskigt att göra det för nya erfarenheter och möten förändrar den du är, för all framtid. Det finns de som aldrig vågar, som stannar och stelnar i sin form. Som lera som får ligga för länge i solen.

Jag försöker lära mig något nytt, upptäcka något nytt så ofta jag kan. Det vore hur fräckt som helst att lära mig bågskytte på riktigt, nu när jag satt mig in i teorin. Det kommer sannolikt inte att ske, åtminstone inte från hästryggen men det är lite roligt att dagdrömma också. Det bor en Äventyrare i min själ, en som övertygade mitt höjdrädda överjag om att det är en bra idé att lära sig väggklättring. Ta kontrollen över din rädsla, låt den inte kontrollera dig, viskade Äventyraren. Det kommer att bli jätteroligt! Jag är inte alls lika höjdrädd nu för tiden, tack vare det. Det lilla som finns kvar kan jag hantera. Den där äventyraren jagade ut mig på vägarna, undrande hur långt man kan springa egentligen. Förskräckligt långt visade det sig.

Det avspeglas nog en del av det där i det jag skriver, även om jag inte är mina texter. Mina antagonister är ofta manipulativa, dolda och jobbar helst osedda. Mina protagonister är oftast tilltufsade av livet, sargade och ofullständiga, på jakt efter något. Vanligtvis är antagonisterna fler, starkare och lite arroganta. De vet att om de sköter korten rätt vinner de. Protagonisten vet detta också, men ger inte upp ändå. Det skulle inte bli så mycket bok om protagonisten bara ger upp och går och dör i ett hörn. Däremot är jag intresserad av de olika bevekelsegrunderna protagonisterna har, varför ger de inte upp? Vad driver dem att fortsätta, trots att det ser så dystert ut? Det kan jag tycka är väldigt spännande att få veta, för jag vet sällan själv när jag börjar skriva. Det råa manuset, det allra första utkastet, är fullt av motsägelsefulla saker. Det är oftast inte alls särskilt bra. Men de projekt jag inte stuvar ner i lådan förmedlar en känsla, ett ogripbart något jag kan jobba med.

Det är inte så ofta mina personer i något av mina projekt sitter ner och beundrar en solnedgång i lugn och ro, men det förekommer faktiskt. Ibland hittar de ett magiskt ställe där livet känns lättare och tillvaron lugnar ner sig. En rofylld vik i en liten sjö där solen glittrar busigt i den krusiga vattenytan. Gräset doftar varmt och fylligt grönt, luften står nästan stilla av värme och vattnet är så svalt mot huden att du får gåshud. Den sköljer bort resdammet, får din värkande kropp att slappna av och när du somnar i solen i väntan på att torka sover du bättre än du gjort på flera veckor.

Jag vet inte om det är en bra sak, att jag hittat ett mönster i det jag skriver. Är det en specifik berättelse som kämpar för att komma ut? Ett tydligt budskap jag ännu inte lyckats skriva? Eller är det bara min fantasi som är begränsad till den lilla människans kamp för överlevnad? Fast nej, det där sista tror jag inte ens själv på. Det där är bara ett utslag av Självkritikern, den där elaka inre redaktören som flyger på mina texter med rödpennan och skriker ”stryk, stryk” med ett hånflin. Den rösten ska man tysta snabbt och beslutsamt, åtminstone när man är i den kreativa fasen.

En annan fråga som far runt är Jaha, och nu när du vet det här, vad ska du göra med kunskapen?

Jaadu… skriva vidare antar jag, och se vad som händer?