Så stötte jag på ett nytt problem. Ett vägskäl, två val. Tidigare har jag kunnat luta mig mot att berättelsen ’känns trovärdig’ åt ena hållet, jag har känt att ’det där kan jag gestalta så det känns troligt’. Men så hamnade jag i en sits där två val kändes jämnstarka och lika sannolika.
Så plötsligt tyckte jag mig behöva en längre punktlista att luta mig mot.
- Vad känns mest troligt, sett ur berättelsens synvinkel så här långt? (story arc m.m.)
- Vilket av valen skulle du kunna göra till den starkaste scenen?
Hittills har de där två räckt för att peka ut riktningen, men inte nu längre. Jag funderade länge och väl över detta, jag bollar med kloka skrivande vänner och med min själsfrände, som kan min värld och mina karaktärer vid det här laget.
Det kryper fram, när jag börjat prata med mina kloka runt mig, att ena valet var ”lika troligt” utifrån min starka vilja att det skulle kunna vara så. När jag rannsakar mig (och tar hjälp utifrån, mest hjälp utifrån faktiskt) så visar det sig att det aldrig fanns något annat val än ett. Inte egentligen.
Lömskt det där.
Det hade kunnat gå så här, att jag ville att det skulle lösa sig på ett sätt så mycket att jag fabricerar en anledning som är någorlunda plausibel, och skriver på i den riktningen. Men det är fel håll. Det var inte så det skulle gå. Det är inte rätt bara för att jag verkligen, verkligen vill att det ska gå på ett visst sätt. Några kapitel längre fram skulle jag förmodligen hamnat i en blockering, eftersom jag försökt krysta fram det svar på frågan som jag ville ha.
Det är inte ens säkert att jag vid det laget skulle komma ihåg att jag gjort det, nöjd och belåten med att ha fått ’min lösning’ på problemet hade jag kunnat skriva vidare tills det tar stopp helt. Jag har gjort så här förr. Dragit iväg åt fel håll, och behövt backa och skriva om.
Den här gången känns det som att jag slapp det, och det är tack vare mina fina skrivande vänner. Att ha röster man litar på och som vågar säga när man drar iväg åt fel håll är ovärderligt.
