Det är märkligt, det där med inspiration. Hur den liksom smyger sig på en när man minst anar det. Som när jag sitter och ska försöka ta reda på något, ofta inte ens relaterat till det jag skriver. Jag är en av de där som är lite för nyfiken för mitt eget bästa.
Youtube är en mycket farlig plats för mig. Jag har till exempel ingen nytta av att veta exakt hur man tillverkar en pilbåge, hur man smider bodkinpilspetsar eller varför vissa klingor får ett så vackert mönster vid tillverkningen. Ändå sitter jag gärna och begraver mig i sånt. Jag sitter gärna och studerar ruiner, gamla fornlämningar från antiken, lyssnar på experter prata om något gammalt jag rimligen aldrig kommer att ha nytta av. Men det som händer är att något vaknar, en tankekedja rasslar igång och innan jag vet ordet av sitter jag och plitar ner något nytt om världen jag beskriver.
Ibland räcker det med ett fantastiskt foto för att jag ska gå igång och skriva något helt nytt. Ibland är det musik, ibland är det en video. Det är inte alls ovanligt att jag får lov att placera mig vid skrivplatsen och börja pyssla med något, så kommer texten smygande. Det jag inte ska göra däremot är hälla ur mig precis allt jag har i en enda lång session. Det är, tror jag, som med batterier. De behöver en viss grundspänning för att ta laddning, och om man tömmer dem helt tar det mycket längre tid att komma upp i 100% igen. Samma sak verkar gälla fantasi och inspiration. Det är helt enkelt bättre att stanna medan man har idéer kvar, innan man tömt sig för dagen. Det blir mycket lättare att komma igång dagen efter, man bara fortsätter ju där man var.
Jag är som jag är. Förr eller senare börjar det sjuda i synapserna igen. Det är det jag använder research till antar jag. Fylla på.
