Att konsumera berättelser

Den tekniska utvecklingen är spännande. E-böcker och ljudböcker är bara toppen av isberget när det gäller vårt behov av att konsumera berättelser. Vi ser på filmer, sketcher och teater. Vi går på revy, lyssnar på scenpoesi och radioteater. Vi går på deckarkvällar i fantastiska miljöer och spelar datorspel, vi berättar våra bästa historier för varandra om och om igen. Om man kallar det för ”konsumerandet av berättelser” så har det ökat på alla plattformar och i alla format, vi verkar ha ett enormt sug efter fiktion och förströelse. Det är möjligen den tryckta boken som för en lite undanskymd tillvaro i jämförelse, men berättarkonsten lever som aldrig förr och vi konsumerar mer än någonsin. Den som är öppen för tekniken saknar inte möjligheter att bli sedd, läst eller hörd.

Och det är ju bra, men kan man få betalt för det? Där är ju den stora knäckfrågan. Vem ska producera, om ingen vill betala? Strömmande tjänster betalar fruktansvärt dåligt till de som skapar det strömmade materialet, och alla kan inte skapa på fritiden och producera högkvalitativt material efter brödjobbet.

Eller måste man vara förmögen för att kunna skapa och ändå få äta sig mätt hyfsat regelbundet. Jag är inte säker på att det är hälsosamt för branschen. Jag tror på variation på alla sätt, åldrar, klasser, geografiskt, socialt, religiöst. 

Kommer det att bli så i framtiden, att skapande yrken är enbart för den priviligierade överklassen som lever på gamla pengar och egentligen inte behöver arbeta för brödfödan samt för artisten som nobelt väljer att svälta för sin kärlek till konsten?

Vad tror du?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.