Vad kallas det?

Har det ens något namn, den där känslan som kommer när man läst klart en bok som inte bara är bra utan exceptionellt bra? Vad kallas fenomenet som uppstår när man läst något som ruckat på ens grundvalar, verkligheten glider lite och man ser allting i ett nytt och annat ljus? Kan man bli förälskad i en stil, ett sätt att skriva?

En av de bästa böcker jag läst. Någonsin.

Så jobbigt det blev att skriva själv, efter att ha läst något så bra. Allt jag skriver verkar färglöst och blekt i jämförelse.

Så jobbigt det blev att läsa något annat efter att ha läst en bok av den här kalibern. Allt jag läser nu verkar så litet och hoptorkat.

Så irriterad jag är på mig själv att jag hoppade över den där boken, i tron att genren soft science fiction inte var för mig, att jag inte skulle uppskatta den för att det var för mycket känslopjunk och för lite vetenskap … förutfattade meningar. Så oerhört dumt och onödigt!

Det är få författare som lyckas skaka om mig på det här viset, där jag känt en genuin sorg över att boken är slut. Det går så länge mellan upptäckterna. Luckorna mellan de bästa böckerna blir längre och längre. Det gör mig också lite ledsen för nu vet jag att det kommer att ta lång tid innan jag hittar en författare av den här kalibern igen.

Förvisso har jag resten av serien kvar, men det där första andlösa mötet är förbi. Dune Messiah kanske också är bra, men den har inte samma fördel som Dune hade. Jag var oförberedd. Eller, jag var redo att ta mig an något träigt. Jag menar, hur exalterande kan sci-fi från 1965 vara? En bok äldre än jag? Tekniken måste ju ha gått om den här gamla saken för länge sedan. Det visade sig att jag hade fel. Väldigt fel.

Förutfattade meningar är korkat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.