Hur ofta händer det att du skriver en text som du långt senare inser är tungt influerat av något du läst, tyckt om och sedan hunnit glömma att du läst? För det kan knappast vara bara jag som läser så mycket att en del faller ur minnet och försvinner, allt utom de gottigaste bitarna, de mest guldglittrande kornen av sanning.
Om texten bara är inspirerad av ett mästerverk gör det väl inte så mycket, men det finns en osynlig gräns också.
Plagiat-gränsen.
Ibland funderar jag på hur tydliga mina influenser är för andra. Jag vet ju själv vad jag läst. Oftast. Eller ibland i alla fall. Det jag inte hunnit glömma att jag läst. Okej, jag inbillar mig att jag vet var jag hämtar min inspiration. Ända tills någon poängterar att ”nästan samma resonemang för Jung i sin essä…” och jag får kasta mig in i biblioteket och söka upp materialet för att se hur illa det är den här gången. För det mesta är det betydligt mindre katastrofalt än jag först tror. Jag tror alltid det värsta, direkt.
Det är inte så att jag aktivt försöker kopiera någon. Men ibland snubblar man på saker som är så bra, som lägger sig så nära hjärtat, att det bara slinker med. Går ett att formulera om, så att det blir min sanning är det toppen. För det mesta går det ju att göra det till ens egen sanning.
Allt går att fixa i redigeringen utom en tom sida.
(Okänd)
Jag önskar verkligen att jag visste var jag hörde det där citatet. Det har snabbt blivit en sanning för mig. En tom sida gapar tomt. En dålig text kan man frisera, laga och redigera. Eller, om den är tillräckligt dålig, kasta ut och skriva om från minnet. Det blir nästan alltid bättre andra gången man skriver samma text. Jag vet inte varför.
Det är värre när ingenting tumlar runt mellan öronen. Tanketombolan snurrar tom och ingenting, inte ens ett plagiat, ramlar ut. Det händer inte så ofta, men det är lika läskigt varje gång. Jag vet att orden kommer tillbaka. För att kunna ta ut ord behöver jag sätta in ord. Läsa, se en film, spela ett spel, uppleva något brukar vara rätt metod för mig. Ta en promenad. Prata med folk. Sova. Gå tillbaka till gamla texter och peta i dem, leta upprepningar eller onödiga skräpord, är en hit. Jag får något vettigt gjort samtidigt som jag badar i berättelsen. Plötsligt är jag där igen, och orden rullar på. Inspirerad av mig själv, från en annan dag.
