Skyrim Fredas, Sun’s dusk 18e Hel Anseilak
Kära dagbok
Tänk så mycket en ryggsäck kan innehålla egentligen. Idag hittade jag två pilbågar jag hade glömt att jag packat ner. Den ena sålde jag omedelbart, fast jag blev förvånad över att de inte ville köpa den på det lokala apoteket. Jag blev tvungen att gå hela vägen till diversehandeln för det, och där erbjöd de minsann inte gröna skogar till guldet. Lite guld fick jag också. Den andra pilbågen var så bra att jag behöll den trots att jag är ganska usel på att träffa med den. Någon nytta får jag säkert av den. Dessutom får den plats i väskan, jag har inte så mycket i den just nu. Bara ett tvåhandssvärd, två hundra gamla pilar, en handyxa och en dolk, ett tjugotal flaskor av olika sorters grogg, ett tiotal olika blommor, en fackla, några fjärilsvingar, några olika ädelstenar, lite ädla metaller, lite benmjöl, några böcker och pappersrullar samt en potatis.
Börsen börjar kännas lite tom och jag tänkte jag mycket väl kunde öva på det där med pilbåge, så jag gav mig ut i den vinterfriska skogen. Jakt är roligt. Skogen är full av villebråd som inte har vett nog att hålla sig ur synhåll. Jag hade inte riktigt räknat med att snubbla över filuren som såg ut som den förskräcklige snömannen. Häxan som kastade besvärjelser omkring sig som vore de snöbollar kom också som en fullständig överraskning. På håll hörde jag att det borde finnas en drake, och på dem finns det värdefulla saker ibland men hur jag än sprang kom jag inte i ens inom pilskotts håll från den gamla flygödlan.
Naturligtvis lyckades jag springa långt ut i vildmarken, somliga skulle kalla det att de är vilse men jag anser att så länge man inte vet vart man ska eller vart man är på väg kan man inte heller vara vilse. Springer man på måfå rakt ut i terrängen är man där man avsåg att vara, oavsett vart det råkar vara. Dessutom hittade jag en massa vackra svampar, ännu fler blommor och något som såg ut som en mammut. Den plockade jag inte.
Det är intressant att vandra omkring i min del av världen eftersom man aldrig riktigt vet vad man stöter på eller vad man kan tänkas råka ut för. Överfall av arga djur och människor är vardagsmat, det får man nästan räkna med i ödemarken. Ju längre bort från en stad du kommer ju sannolikare är det att du kommer att stöta ihop med minst en arg bandit, eller en flock griniga nekromantiker. Det är betydligt mer ovanligt att stöta på folk som hälsar civiliserat och går sin väg på sina ärenden, faktiskt. Men det har hänt. Jag har sett flera stycken personer i vildmarken som jag inte sedan behövt slå ihjäl.
Vissa saker måste man lära sig på egen hand här ute. Man ska inte gå in i en grotta utan att ha en ljuskälla med sig. Du kan få magknip av att äta för mycket alkemiingredienser. Det är olämpligt att titta in i munnen på en drake – av många skäl. Alla katter tycker inte om att bli kliade bakom örat. Döda stannar inte alltid i graven. Sådana saker. Andra saker tycker man är ganska självklara. Som att det du behöver alltid kommer att finns längst bort från den plats du är när du upptäcker behovet. Vissa sanningar är universella.
Var och varannan buske innehåller vargar i vissa områden. Om man inte blir någons tuggleksak på permanent basis finns det en möjlighet att man kan få med sig ett vargskinn också. Det är inte bara den lokala floran som åker ner i min väska, delar av faunan plockar jag gärna med mig också. Det är tur att väskan är rymlig, för vargskinn och trollfett är bra att ha.
Tänk vilken nytta man kan ha av en riktigt bra ryggsäck.
