Måste man förklara allt på en gång? Måste alla frågor få ett svar när du stänger boken? Jag kan vara nöjd med att veta att den gordiska knuten löstes, av vem och hur, men måste jag verkligen få veta hur det gick för Alexander efter det om det är knuten det handlar om? Hur långt ska man egentligen gå för att knyta ihop alla trådar, stänga alla dörrar och knäppa alla fönsterhakar? Eller är det okej att det finns öppna dörrar, oavslutade affärer och att livet går vidare även om boken tar slut?
Detta är något jag ständigt brottas med. Tolkien fick läsaren att sätta sig upp och undra mer än en gång, men han ger inte alla svar. Tom Bombadil till exempel förblir ett mysterium som engagerar långt efter författarens död. Världen rullar vidare, så mycket vet vi att Tolkien hade tänkt. Kanske hade en del av magin helt enkelt förstörts om han förklarat för mycket? Är det just att vi går och undrar, funderar och tänker som håller sagorna levande?
I den berömda filmen ”Blade Runner” finns en del saker som, fram till regissören förklarade, orsakade debatt. Det skapade en mystik och orsakade långa diskussioner om intentionen. Att det var rena bloopers gör inget, det var bra bloopers. Originalet, det jag tycker är original är versionen med bloopers och utan det fåniga pastellslutet, är den bästa hittills tycker jag. Det är den som väcker mina funderingar och tankar.
I ena eller andra ”Star Wars”-filmen kläcker Han Solo att han kunde göra ”the kessel run” på under 12 parsec. Parsec är en längdenhet, inte en tidsrymd. Det han säger är ungefär att han kunde göra milen på under 8 kilometer. Folk lade pannorna i djupa veck, vek han rymden runt Millennium Falcon eller vad gjorde han? Tyvärr dödade George Lucas den spännande diskussionen genom att berätta att Han Solo egentligen inte vet vad han pratar om, han svirar helt enkelt. Men tills Lucas lade sig i, och det är författarens privilegium att göra så, var diskussionen het och intressant.
Det är, i mina ögon, inte helt självklart att man ska förklara allt. Skulle man göra det blir det en ganska tråkig läsning, tror jag. Men jag kan tycka ibland att H.P. Lovecraft drar det lite långt åt andra hållet när han skriver ”Never explain anything”. Det är mellantinget jag söker, tror jag. Vad kan jag komma undan med att bara nämna, utan vidare förklaring, och vad måste jag bromsa upp och hålla under strålkastaren ett tag för att läsaren ska få en chans att hänga med? Det är det där urvalet som gör texten unik och bara min. Jag gör mitt urval, och ingen annans text kommer att se exakt likadan ut.
