Jag levde länge med illusionen att det jobbigaste var att skriva ner själva berättelsen, få ut den ur huvudet och ner på papper. Det tror jag inte längre. Att få ner en berättelse, ett första utkast, är det enkla. Mentala vomeringar kan nästan vem som helst åstadkomma.
Det verkliga arbetet börjar när texten ska förvandlas från utkast till något läsbart. Det första utkastet behöver nämligen inte vara särskilt bra, eller knappt ens läsligt för den delen. Bara du vet vad du menar. Det är i redigeringen du ska fila på allt från röda tråden och subplot till meningsbyggnad, syntax och stor bokstav i början på meningen.
Det känns lite tröstlöst. Mening för mening gnager man sig fram. Kapitel för kapitel. Är det en lång bok tar det extra lång tid. Sammanhanget ska inte förloras i redigeringen så det blir många omtagningar. Efter en visit hos testläsarna ska deras återkoppling behandlas, och sen börjar det om.
Läste i senaste numret av ”Tidningen Skriva” att man vet att boken är klar när man blir utkastad av karaktärerna. Jag skulle nog vilja modifiera påståendet till att man vet att den är klar när man är tacksam för att man blir utkastad.
