Bäst jag sitter och läser säger det klick någonstans inom mig. Jag bara vet. det är helt uppenbart vad det är jag saknat, vad jag missat hos min stackars huvudperson. Som jag plågat mina stackars testläsare, bollat text fram och tillbaka, samma text med små förändringar, samma text fast helt omskriven och allt däremellan. Och så bara händer det. Den känslan är ganska skön.
Det bevisar också, tycker jag, att vissa saker inte går att stressa fram. Huvudpersonen avslöjade sina hemligheter tillslut, men det måste få ta tid och växa fram. Det var sannolikt något i boken jag läste som satte igång tankarna. Det kan ha varit något i någon av böckerna jag läst tidigare också. Jag läser ganska mycket.
Det där klicket, det är som när man låser upp en trög gammal dörr med järn-nyckel. Låskolven stretar emot, man tar i lite till. Tillslut orkar inte rosten hålla emot längre. Klick. Innanför dörren du just låste upp ligger en helt ny tankevärld. Stig in försiktigt. Man vet aldrig vilka hjältar och monster man hittar bakom en nyöppnad dörr.
