Det är få ord jag ratar så gärna som ordet plötsligt. Åtminstone om man ska skapa en scen där något oväntat händer, någon kanske sparkar in dörren eller taklampan ramlar ner? Själva ordet plötsligt och dess betydelse förtar överraskningen jag försöker skapa i scenen. I dialog kan man förstås använda det, då är det inte riktigt samma sak.
”Men det beslutet kom väl ändå lite plötsligt?”
Exempel på när jag inte avskyr ordet plötsligt.
En annan sak jag kan reta mig på är kronologin i scener. Jag försöker själv komma ihåg detta när jag skriver. Något måste hända först så att omgivningen reagerar på det. Reaktion före aktion blir obegripligt för alla inblandade. Taklampan måste ramla i golvet först. Sedan kan perspektivpersonen snurra runt och försöka stilla sitt skenande hjärta. I fel ordning, om personen snurrar runt vilt svärande först, blir reaktionen obegriplig och läsaren hinner bli både förvirrad och kanske lite irriterad innan taklampan faller i golvet. Jag tycker att texten förlorar flytet och till viss del också dramatiken i scenen helt enkelt.
