Det var svårare än jag trodde att släppa taget om skogmannen, och låta honom och Näcken ge sig ut i världen, men nu har jag skickat in dem till förlag. Nu är framtiden och deras öde upp till andra än mig. Men oavsett vad alla andra säger så är han mig kär, skogmannen och den ohängda vattenanden han umgås med. Vättegubben kommer att fortsätta gå omkring på Tunet och pyssla så länge det bor folk där och älvorna dansar i gryningen. Det finns mer att berätta om deras värld, och deras liv och göranden.
Skogmannen hade sett dem på håll, vätten under linden hade förklarat att ynglingen nere vid bäcken nog skulle stanna och bada i den floden längre än de flesta. De gjorde ingen förnär, Turid höll sig på sina stigar nära floden och gav honom sällan anledning att oroa sig. Jägaren, som tidigare smugit i hans skog dagligen, höll sig vid floden hos flodnymferna. ”Små systrar, vad har ni gjort?”
”De Osedda – Skogmannen” av Annica Johansson
På sätt och vis känns det som när en tonåring flyttat hemifrån. Plötsligt står man där och undrar ”Jaha, så vad gör jag nu?” och känner sig lite övergiven. Jag får skingra den känslan med att skriva om de andra av de osedda, de jag ännu inte vidrört eller nämnt. Kanske får skogmannen sällskap där ute i världen?
