Även om jag släppt ifrån mig projektet har jag inte stängt dörren efter mig verkar det som. Dels finns många av karaktärerna kvar, både i vår fysiska värld och hos de osedda i deras parallella värld, dessutom står det fler på tur och vill få säga sitt.
Jag vill låta dem komma till sin rätt, så de får ge sig till tåls lite. Skogmannen hade smugit omkring i utkanten av synfältet ganska länge innan jag knep honom, och de här nya karaktärerna beter sig lite på samma sätt. De finns där, i utkanten. Blyga. Oskarpa i kanterna. Om jag låter bli att jaga dem kommer de att forma sig så småningom. Ur korta anteckningar om en ögonfärg här, en egenskap där eller en kort konversation.
Vissa karaktärer kliver fram och berättar sitt livs historia, oblyga och rättframma. De är knivskarpa från första början som om de alltid funnits. Andra karaktärer är skygga, man får locka av dem deras hemligheter lite pö om pö. Det blir som att lägga pussel, utan att veta hur många bitar man har eller vilket motiv det är.
Det är superspännande! Låt pusslandet börja!
