Jag borde verkligen sitta med ett annat projekt, men jag blev så fruktansvärt sugen på att besöka Femrike igen. Ja, det är så de som bor där kallar regionen. Jag har saknat dem. Hela våren har gått åt till andra projekt, så det har inte blivit tid över till detta.
Jag sitter och smygpysslar med mitt stora projekt istället för det jag hade planerat att jobba med när jag inser att en av karaktärerna har fel namn. Så där utan vidare kommer jag på vad han ska heta egentligen och det är ju glädjande. Rätt namn är alltid viktigt. Samtidigt kommer jag på det rätta och riktiga namnet på filuren med det tillfälliga namnet. Rätt namn på rätt person.
Projektet spänner över flera volymer så ett namnbyte måste ske i alla delar karaktären är med i. Nej, jag har inte blandat ihop dem, det är inte det som är det trassliga. Jag har läst mina egna texter fem gånger på två dygn. Skumläst, ska väl tilläggas, i jakt på de där båda. Det tillfälliga namnet är lätt, det är få riktiga namn som har dubbla z, så det är mycket enkelt att hitta i Word.
Jag för över ändringarna till persongalleriet, ser till att uppdatera dokumentet med aktuella namn och andra viktiga uppgifter, samma dag jag gör dem så att jag inte tänker ”Det gör jag senare”. Det blir aldrig något senare. Dokumentet är nytt eftersom jag inte längre kan hålla alla i huvudet.
Snart måste jag nog skaffa ett dokument med platser också. Länder, huvudstäder, folkslag, geografi och annat sånt jox. Jag är en usel kartritare. Det får bli den verbala varianten: Österut ligger Gränsbergen, i vars södra utlöpare… Typ så. Om det inte finns någon app som kan konstruera kartor förstås.
Det trassliga är mitt eget förhållande till mina projekt. Kan man sakna påhittade personer? Jag kan i alla fall, verkar det som. De trilskas och käftar sins emellan, de går sina egna vägar och jag har fått se det ena dramat efter det andra utspela sig under mina förvånade fingrar. Jag har sörjt de som dör och fruktat för de överlevandes liv och mentala hälsa. Helt ärligt kan jag säga att jag inte vet hur jag kommer att reagera när jag stänger sista volymen efter sista redigeringen, när jag inte längre har anledning att återvända med pennan i högsta hugg.
Det är en skrämmande tanke, att behöva ta farväl.
