Genom att gå skrivarkursen den här våren har jag blivit en bättre läsare. Låter det motsägelsefullt? Det är det inte. För att kunna skriva måste du kunna läsa. Innan du kan bli författare måste du bli en läsare. Språket är nyckeln.
Jag vet inte om det beror på att kursen exponerat mig för litteratur jag inte skulle ha läst annars, författare jag aldrig hört talas om eller texter jag aldrig upplevt förut eller om det hänger ihop med något annat. Antagligen har det med en massa saker att göra. Men jag läser om en del böcker just nu, och inser att anledningen till min avsky inte hängde på boken i sig utan det författaren beskriver. Boken var inte dålig, den var för bra.
Men alla kan inte behaga alla, och kanske var det så att jag var för ung när jag läste vissa böcker. Deras språk, deras stil krävde en läsare med en viss uppsättning verktyg, erfarenheter och kunskaper som jag saknade som barn. Ingen i världen hade kunnat övertyga mig om detta när jag var barn, jag ville läsa allt. För svåra böcker fanns inte. Det var bara vuxenvärlden som försökte gömma sina skatter från mina hungriga ögon.
Så jag kategoriserade in böckerna i bra och dåliga böcker allt utifrån hur jag förstod dem, och följaktligen hamnade Hemingway, Kafka, Wilde, Wolfe, Homeros, Dostojevskij och Remarque i kategorin dåligt, medan sådana som Marshall Grover (Bill & Ben) hamnade i kategorin bra.
Jag är väldigt glad att jag utvecklats som läsare sedan dess.
