Musan satt i mitt fönster med armarna i kors och hakan i vädret. Jag kunde inte se hennes ögon i motljuset men jag kände hennes blick. Idag var mitt namn Urd, och musan tyckte inte om min sax.
”Sitt kvar du,” sa jag till henne och återvände till tangentbordet. ”Du vet var jag finns.”
Klick. Klick. Klick. Ord för ord fortsatte jag tvinna en tråd jag börjat på härom kvällen när musan satt på min axel och nynnade. Tråden glänste framför mig och krävde att jag skulle fortsätta väva in den i min väv. Musan sträckte ut benen på fönsterblecket och lade den ena sandalfoten i kors över den andra. Hennes blick vandrade ideligen tillbaka till mina arbetande fingrar och hon tuggade på underläppen när hon inte plutade med den. Tråden räckte inte till hela mönstret, så jag fick repa upp den en bit och leta efter ett ställe att skarva på. Musan rätade på ryggen och sträckte på halsen där hon satt. Skarven blev inte så osynlig som jag hade önskat. Jag försökte väva in en annan tråd för att komplettera ärrvävnaden, och som genom magi framträdde ett helt nytt mönster. Vävstolen började dunka. Musan rörde på sig i fönstret, trummade med fingrarna och bytte position igen, men vid det här laget hade vävstolen tagit nästan hela min uppmärksamhet. Snart skulle jag vara helt försjunken i den där skarven och det nya mönster jag anade.
”Prova blått,” föreslog musan plötsligt. Hon satt på min axel, som om hon aldrig gjort något annat. ”Jag tycker om blått.” Mina fingrar skapade hav och hon fnittrade så mina fingrar vävde vind och fågelsång. ”Jag tycker fortfarande inte om din sax,” viskade hon i mitt öra.
