Naturens närhet i min senaste text hänger ihop med hur nära den är i verkligheten. Tiden passerar genom vad de vilda djuren har för sig, vilka växter som blommar och vad fåglarna gör. I skogen finns ingen klocka, inget tidur som mäter upp när saker ska ske. Det är andra saker som bestämmer när björken slår ut eller igelkotten går och lägger sig för vintern.
Att testläsarna så snabbt förstod att den verkliga huvudpersonen i boken är skogen är inte en nackdel har jag kommit fram till. Från början hade jag tänkt låta tanken växa fram hos läsaren, att naturen är huvudpersonen, men å andra sidan vinner berättelsen på att läsaren vet tidigt. Det är roligt att som läsare ha ett kunskapsövertag ibland och jag vill att skogen ska vara levande och närvarande, som den urkraft och källa till mystik den faktiskt är.
