Den frågan kan man nog stöta och blöta ganska länge. Facetter och dimensioner läggs till och tas bort. Skriver du antihjälten, som motvilligt räddar världen eller den heroiske klassiske Herkules som gör underverk? Oavsett hur hjälten ser ut när jag börjar måste jag vänja mig vid tanken att min hjälte kommer att bli för evigt förändrad av det jag utsätter honom för.
Det gör lite ont på ett sätt, för jag gillar grabben som springer genom huvudstaden med leran stänkande upp på ryggen.
Å andra sidan gillar jag den han blir på andra sidan också. Det är vägen dit som är det besvärliga. Jag tycker inte om att dåliga saker händer bra människor helt enkelt. Orättvisor, nesligheter och otur är sådant som gärna får drabba sämre folk, de som förtjänar det.
Kanske skulle jag inte ömma så för den han blir om han inte gått igenom ett inferno för att komma dit? Jag har inte tänkt den tanken förrän exakt nu när jag skriver i bloggen så tanken är lösryckt och fladdrar osammanhängande. Jag får nog anledning att återvända till den.
Så är min huvudperson en hjälte bara för att jag säger det? Nej, knappast. Han är en hjälte för att han gör val och fattar beslut som kanske inte alla skulle orka eller våga. Precis som alla som gör val i vardagen som gör dem till hjältar. Du, som säger ifrån när du hör någon vara elak eller griper in mot mobbare. Du, som säger en vänlighet till en främling. Du, som oombedd hjälper en människa med något, kanske en tappad handske eller håller upp en dörr. Det är inte de där sakerna, små vänligheter, en och en som gör en hjälte, givetvis. Men sammantaget blir det är hjältegärning, när de utförs ofta, som ett pärlband av vackra, goda handlingar.
Det är det som gör min huvudperson till en hjälte så småningom.
