Förr eller senare kommer protagonisten i din berättelse att behöva lämna sin komfortzon, annars skulle det inte bli mycket till berättelse. Mer vardag liksom, vad är det roliga med det? Ja det är klart, om vardagen består av att rida in drakar och tämja kungliga gripar kanske det är en vardag värd att skildra. Men i de flesta fall är det samma gamla vanliga. Ospännande.
Det som är spännande är ju när en person kastas ut i något de inte behärskar. Ut på djupt vatten.
Problemet med detta är bara att i de flesta fall drunknar folk som inte kan simma om man kastar i dem i djupa änden av poolen. Det är där mentorn kommer in i bilden. Personen som visar din huvudperson de grundläggande simtagen. Tänk på Gandalf i Sagan om Ringen eller Dumbledore i Harry Potter.
Förr eller senare kan din huvudperson simma. Kanske till och med bättre än sin lärare. Här öppnar sig för konflikt kanske, som leder till en djupare förståelse. Eller en djup spricka. Det är dina personer, du bestämmer. Det kan vara så att din huvudperson går någonstans dit inte mentorn kan följa, eller att mentorn helt enkelt dör. Sådant händer. Ibland för tidigt, så att huvudpersonen lämnas med hälften av alla kunskaper de borde haft – ytterligare en spännande position för en huvudperson att befinna sig i.
Relationen mellan protagonist och mentor är minst lika intressant som den mellan antagonisten och protagonisten. För visst kan det uppstå maktkamper, obalanser och osämja även i de allra bästa av förhållande, och det är i de här sprickorna i relationerna vi hittar spänningen. Alla nästan-ögonblick, alla ”tänk om…” och hoppsan hittar vi i skarvarna.
Skulle det vara så att du fastnar, prova att låta en av dem göra tvärt emot vad den andra tycker är vettigt. Resultatet kan bli ohyggligt roligt. Eller bara ohyggligt.
