Det Tusenhövdade Odjuret
Jag står på händer och knän framför det tusenhövdade odjuret och har aldrig varit mer redo. Ändå darrar jag av skräck inför dess ohyggliga vrål. Det är aldrig natt i odjurets håla. Onaturliga fasansfulla ljus bländar mig när jag försöker lyfta blicken från mina egna fötter. Högt ovanför vajar dess banér och framför mig brinner lågor som aldrig slocknar. Mina axlar och armar darrar. Om jag inte hinner före de fasansfulla gestalterna som hovrar precis utanför mitt synfält, om jag inte lyckas undfly dem kommer jag aldrig att kunna lämna den här platsen. Inte på riktigt. Den kommer att sluka en del av min själ och kalla på mig i mina mardrömmar tills den ätit mig helt.
Det tusenhövdade odjuret följer mig med sina tusentals ögon, skärskådar minsta rörelse jag gör och bränner min själ med sina blickar, avvaktande. Odjuret väser och mumlar förväntansfullt, som en katt som leker med en råtta. Darrande drar jag efter andan och väntar på min chans att komma undan. Den kommer, den måste komma. Mina ben darrar. Jag pressar händerna mot den hårda marken. Min svett fläckar den evigt torra röda och ofruktbara platsen där jag står och mina demoner närmar sig långsamt, hukande. Jag kan känna deras mustiga, skarpa doft blanda sig med min egen. Kan de känna min skräcks doft? Något förändras i luften, de stelnar till. Odjuret tystnar lystet. Det enda jag hör är knäppandet och klickandet som från klor, enstaka gnistor blänker till i utkanten av mitt synfält. Så nära nu.
Vad gör jag här egentligen? Hur kunde jag vara så dåraktig att jag frivilligt gick in i odjurets håla? Med en dåres högmod vandrade jag in i katakomberna, sökte mig genom ändlösa korridorer och tunnlar mot det centrum som slukat så många före mig. Det var jag som skulle vara den som kom undan. Det var mitt öde intalade jag mig. Jag har förberett mig sedan jag var barn, mitt liv har varit en enda lång resa emot denna stund. Ändå knyter sig magen och illamåendet skjuter upp i mellangärdet som brännande ånga. Jag drar in den tunga doften av gestalterna jag inte vågar se på genom näsan, låter den slippa ut ur munnen i ett enda långt andetag. Tiden existerar inte här. Det enda sättet att veta att tiden går är att lyssna till hjärtats rytmiska slag. Jag andas in, andas ut. Sänker axlarna. När chansen kommer kan den vara den sista jag får. Hjärtat slår tunga taktfasta slag.
Jag hör chansen snarare än ser den när den kommer. Ett gytter av oljud, en skarp smäll som från en pisksnärt och vi rör oss som en våg. Samstämmigt, i rasande fart ackompanjerade av odjurets rasande vrål. Jag är ett halv hjärtslag före men jag kan känna deras närvaro i varje steg. Utan att vrida på huvudet vet jag att de är så nära att de skulle kunna slicka mig i nacken om de ville. Det tusenhövdade odjuret ryter högre, gnistorna sprakar omkring mig. Kloklickandet övergår till ett smatter. Det fasansfulla ljuset i dess håla bländar mig men jag flyr för livet nu. Benen pumpar, armarna slår och i magen krymper klumpen. Alla ögon dras till mig nu. Odjuret vädrar blod. Mina fötter piskar den döda marken under mig, och odjuret vrålar högre. Jag har chansen, gestalterna glider lite bakåt för varje rasande steg. Ut ur mitt synfält. En våg av hopp och kraft strömmar igenom min kropp. Benen bär mig, jag kommer att klara det! Jag kommer att överleva! Mitt hjärta känns som att det tänker brista.
Jag korsar mållinjen och sträcker armarna emot skyn. Kramar om mina medtävlande och skakar deras händer. Tackar för god kamp. Vinkar åt publiken, vars jubel inte vet några gränser. En mild vind lyfter den olympiska fanan emot natthimlen och den olympiska elden flammar mot natthimlen. Strålkastarna får färgerna att glimma och gnistra i utomjordisk skönhet. Högtalarna förkunnar att prisutdelningen strax ska börja och att avslutningsceremonin tar vid efter det medan världens sportjournalister trängs för att få bästa bilden av mitt chockdomnade lyckorusleende. Imorgon är det dags att åka hem, men den här kvällen är min.
