Nu har jag tittat på Babel-avsnittet där de behandlar en av mina absoluta favoritböcker, ”Neuromancer” av den briljante William Gibson och jag var fullt beredd att skicka ut TV:n genom fönstret. 
Men se, det slapp jag. Inte ens den i panelen ”som inte läser så mycket Sci-fi” kunde tycka illa om boken, inte när hon hittade rätt ingång till den.
Så här tänker jag, vem vet om det kanske hjälper någon: man ska inte bekymra sig för att förstå allt, tekniken ÄR. Sluta försöka förstå den, bara acceptera den. Sluta försök hålla allt i minnet, det kan du inte. Flyt med, som i verkliga livet och lita på att författaren berättar det du behöver veta när du behöver det för det gör han. Låt boken skölja över dig, och flyt med.
De flesta minns inte alla de mött i livet heller. Vissa gör mer intryck än andra. Så är det med Neuromancer också, en del karaktärer stannar kvar lättare än andra. Bakom cyberpunkfasaden hittar du en otroligt spännande berättelse om vad det innebär att vara människa, om lust och om längtan. Tekniken i boken är det lackmuspapper som avslöjar vad vi består av, egentligen.
Boken släpptes 1984, före sådant som handhållna enheter med en kroppslös röst som kan visa dig vägen till närmaste station, före Internet, före AI och före datorernas breda intåg i våra liv. Jag överraskas fortfarande av hur mycket av det Gibson skrev om i Neuromancer som vi nu som först lyckats skapa. Hologram. AI. VR. Implantat som kan ersätta kroppsfunktioner. Estetiken i boken är fantastik; dekadent, depraverad, cynisk och drogberoende. Ja, de röker. Eller vejpar? Summan av mänsklighetens laster är, trots allt, konstant.
