Är inte frågan i rubriken den värsta fråga man kan få som författare? Den är, tycker jag, nästan omöjlig att svara på. Detta trots att jag funderat på den i omgångar, och faktiskt försökt förklara det åtminstone för mig själv. Det har inte gått så bra, förklaringarna har uteblivit och det är lite ironiskt med tanke på att jag brukar kunna fabulera rätt bra annars. inte denna gången dock.
Jag har förstått att inte alla kan titta på ett gammalt ödehus och börja väva en berättelse om de som bott där, eller komma på sagor och historier som förklarar varför huset nu står öde. Det är helt enkelt inte alla förunnat att ha en fantasi som ivrigt kastar sig över minsta småsak och börjar spinna vilt. Men steget från att känna till fenomenet till att kunna förklara det är långt. Jag har helt ärligt ingen aning om varför det blir så, varför jag väver sagor och fabler kring allt möjligt.
Men så är det åtminstone för mig. Det bor småtroll i stubbarna längs skogsvägen yngsta barnet och jag brukar gå, och längre in i skogen bor det lite större stentroll. Vi väver små sagor kring dem, och när det ramlar ner kottar eller pinnar är det förstås trollen som kastar dem på oss. Det var nog där det började för mig, för farfar gjorde likadant med mig när jag var liten. Vi gick i skogen och han fabulerade vilt om troll, vättar och andra varelser. Han berättade om Grå Damen, och om gastar och spökenas julafton. Lustigt nog blev jag aldrig riktigt rädd av hans spökhistorier, men däremot lockade det min fantasi. Tänk att kunna se det som inte går att se? Är det inte det en del av det författandet handlar om?
