Gestalta, ge något form och tyngd i läsarens medvetande är jättebra. När huvudpersonen sätter ner kaffekoppen så innehållet skvätter ut över frukostbordet säger det något om vad som händer inuti personen. Särskilt om vi berättar att jokerraden lät bekant och visar hur huvudpersonen börjar rota i innerfickan med darrande händer.
Men när blir det för mycket av det goda? Det kan röra sig om en övergång mellan scener eller för att glida förbi ointressanta dialoger. När huvudpersonen kommer till jobbet växlar hon några ord med kollegan vid kaffebryggaren. Hon tackar ja till en AW som visar sig vara en enda lång gnällfest som det var skönt att komma hem ifrån. Vi vill inte vara med på precis allt, men ibland kanske vi ändå behöver få informationen. Det kanske visar sig att gnällfesten blev skitrolig när hon hade gått? Kollegan kanske dog dagen därpå, och hon kan plötsligt inte ens komma på vad de sa till varandra vid kaffebryggaren? Vi snabbspolar, bara en mening eller två för att slippa allt ovidkommande och landa i det spännande igen.
Att berätta istället för visa kan, om man är medveten, vara ett effektivt sätt att driva på berättelsen och skapa en framåtrörelse. Men det är värt att komma ihåg att det är med berättande som med tabascosås, en liten skvätt då och då i anrättningen ger bra krydda och fart men det är inget du vill överdosera eller dricka rent. Används sparsamt alltså.
