Det finns få saker som är mer fantastiskt är en berättelse som börjar skriva sig själv. Man sitter som en fluga på väggen och ser allt, hör allt och förstår. En ny tråd rullas upp framför dig, en ny väv väcks till liv. Jag är nyfiken på henne, kvinnan som sparkade in dörren och satte sig ner med en flaska Four Roses och ett paket Lucky Strikes. Hon är i den där åldern då hon slutat bry sig om vad folk tycker, hon har inget att bevisa för någon och hon säger vad hon tänker.
Jag är minst lika fundersam på den unga kvinnan som hon tar med hem. Nålmärken mellan tårna, osäker på sitt namn, sannolikt misshandlad och kanske inte ens mänsklig? Varför pratar de om världens undergång som om det vore en självklarhet?
Så många frågor jag behöver få svar på. För att få veta behöver jag skriva. Det kan bli glest mellan inläggen på bloggen en tid, bara så ni vet.
