När jag skriver försöker jag tänka i flera led, på flera håll. Inte bara från a till ö utan inifrån och ut, framifrån och bak. En berättelse är ett flöde som går i flera riktningar, den förflyttar sig inte bara i tiden utan i rummet. Den växer inte bara i omfång utan också på djupet. Hur mycket ska man ta med och vad lämnar jag därhän?
Det finns kanske ingen anledning att berätta om när huvudpersonen snubblade och skrapade upp sig, såvida det inte har bäring på något annat i berättelsen. Kanske väckte det blödande knäet någons sympati, så att denne någon agera på ett sätt de inte annars skulle ha gjort? I så fall spelar det ju roll, men annars kanske det är lika bra att hoppa över det.
Det är inte meningslöst att skriva alla de där sakerna. Det är tvärt om bra att ge världen en fyllighet och ett eget liv. Ett världsbygge tar tid, men plötsligt kommer man till den punkt då det börjar hända saker som av egen kraft. Det händer saker för att det är logiskt att det blir så, världen börjar röra på sig.
För mig började det hända saker när jag suttit en lång stund med världen och skrivit ner skapelseberättelsen, så som folk där tror det gick till. Det är inte så sannolikt att jag någonsin kommer att använda skapelseberättelsen någonstans men det var en bra sak att skriva ändå. Plötsligt hade jag religion, vidskepelse, folktro och en dörr in till människornas psyken på vid gavel.
Jag lärde mig lite sent att jag måste särskilja på folktro och fakta, så nu har jag det underhållande jobbet att läsa mina anteckningar och fundera på vad i allt jag skrivit som är fakta och vad som är missuppfattningar som folk har. För i min värld har folk fel, de gissar och de ljuger. De fyller i bäst de kan när de har kunskapsluckor, och ofta blir det inte så bra.
Nåja, det ger sig med tiden.
