Oftast skriver jag utifrån en idé, och låter texten flöda fritt. För det mesta fungerar det. Men nu har jag testat att göra helt tvärt om. Dokumentet formligen dräller av noter i den här stilen:
[Huvudpersonen upptäcker bevis 1. Bikaraktär 1 dyker upp. Dialog som avslöjar deras relation.]
Och redan innan jag blev klar med noteringarna kom jag på att jag tänkt galet, och fick flytta runt på en serie noter. Jag tänker inte börja tjata om story arc, det får anstå till ett annat blogginlägg.
Jag ser ett par fördelar med det här sättet att skriva: Det är lättare att arrangera om berättelsens grundelement om man inte behöver flytta långa stycken och kapitel. Det är lättare att få en översikt över vad som ska hända, i vilken ordning och planera responsen. Om halva staden brinner ner i kapitel 4 kan man knappast låta livet gå vidare som om inget hade hänt i kapitel 5, om det inte verkligen är så att ingen märkt att staden brunnit ner runt omkring dem av någon märklig anledning.
Eller för att ta något mer sannolikt exempel, din protagonist kan knappast få syn på sina drömmars partner i kapitel 3 och inte verka påverkad av det i kapitlen efter det. Det handlar om trovärdighet helt enkelt. Det finns många saker i livet som påverkar oss. Vi ändrar vårt beteende, vårt sätt att tänka och ibland till och med hur vi ser på världen. Min uppgift, förutom att berätta vad som händer, är att förmedla hur personerna reagerar på det som händer dem. Den lugne och stabile äldre rådgivaren, som redan sett en massa saker, reagerar sannolikt mindre på en traumatisk händelse än den unge protagonisten vars livserfarenhet av dramatik sträcker sig till att nästan fått kyssa en flicka.
Och det är i de här små noteringarna jag kan se var jag slinter, för det gör man alltid i en längre text. Jag skickar skurkar på en av bifigurerna, och i nästa scen med dem är de helt oberörda? Inte så troligt. Jag kan gå in och korrigera, gestalta känslorna genom vad de gör och säger.
Det kanske är frestande att helt sonika skriva ”han blev ledsen” men det säger inte så mycket. Det är mer effektfullt i så fall att berätta hur han biter ihop käkarna och blinkar bort tårar, eller vad nu din protagonist gör när han blir ledsen. Kastar hon sig ner på sängen och snorgråter så att mascaran kladdar ner överkastet som mormor virkat? Sitter han och ulkar rödögt i soffan med en krossad ölflaska vid fötterna? Det kanske bara är små gester, som att hon nyper med fingrarna om näsroten och blundar hårt tills stormen lagt sig eller han lutar pannan emot väggen och blundar. Du kanske skriver in sådant som man måste läsa i ett sammanhang för att inse att de är ett mönster, småsaker som ett och ett inte betyder något men som över tid ger en bild av hur din protagonist är som människa.
Fördelen med att låta dem visa vad de känner är att läsaren får vara med, dra slutsatser och känna sig smart. Samtidigt kan du visa omgivningarna. En detalj här, en där. Det blir effektfullt om man inte överdriver. Det är fantastiskt att möta texter där man som läsare blir inbjuden att delta i sagan. Jag är delaktig och får lära känna personerna och får veta hur de tänker och känner, vad de tycker om och vad de avskyr. Som läsare börjar jag hurra på hjältarna och gläds åt deras framgångar och blir orolig när de misslyckas.
Eftersom jag tycker det är roligt att läsa sådana texter är det sådana jag vill skriva.
