Jag kan omöjligen vara den enda som drabbas av akut skrivnödighet i samma sekund som jag bestämmer mig för att ta en paus? Det är inte ens ovanligt att det blir så, även i mindre skala. Jag kan bli väldigt skrivnödig när jag inte har tid. När jag sitter i bilen eller när jag är på väg någonstans.
Det lilla anteckningsblocket klottras fullt av lösryckta idéer, citat och tankar som envisas med att ploppa fram när jag inte hinner skriva. Mitt senaste projekt föddes ur en sån bröt anteckningar. Jag har redan fått fantastiskt fin respons från testläsare, den där typen av konstruktiv kritik som är hjälpsam och konkret utan att vara nedtryckande. Bra, lyftande kritik. Det är en konst att kunna peka på en brist eller ett glapp i en text och få författaren att glatt slita fram pennan och börja tänka igen. Skickliga testläsare är guld värda.
Jag går och ruvar, idéerna och tankarna behöver sjuda ett tag till. Det finns det som behöver förtydligas, tror jag. Det finns en gräns för hur stora luckor man kan lämna åt läsarens fantasi. Det finns saker jag vill ha med, sådant som jag faktiskt gjorde research på så att det skulle bli rätt och som jag sedan glömde skriva in. Det skulle bara antydas i förbigående hur en av personerna hamnade där han hamnade men i dialogen sedan föll det bort. Men jag visste ju hur det gått till, gör inte alla det? Självklart inte. Typiskt hemmablindhet.
Jag vill lämna mycket utrymme för läsaren, för i det här fallet är jag säker på att läsaren har egna tankar och funderingar. Det gäller så väl moral och etik som frågor som rör livet, döden och själens vara eller inte vara. Balansgången, och här är mina testläsare mina fingertoppar, är extremt känslig. Antingen riskerar jag att förklara för mycket, och stänger ute läsarens egna tankar eller så lämnar jag för mycket öppet så att läsaren inte får något att hänga upp sina funderingar på. Det finns en gyllene medelväg, men den är trådsmal om man ska släppa in så många som möjligt i berättelsen.
Men först ska jag försöka låta min arma hjärna pusta ut lite, låta den sträcka på benen lite till. Skriva några haikus kanske, det är ett bra sätt att klia skrivklådan.
