Den absolut roligaste karaktären att skapa, om du frågar mig, är antagonisten. Det måste inte vara en skurk, det kan vara någon som konkurrerar om samma position inom företaget eller en annan kvinna som försöker stjäla din man. Men om du inte skapar en bra antagonist krävs det inget extraordinärt av din protagonist för att utvecklas. Friktionen, spänningen, uppstår först när antagonisten faktiskt verkar vara den som har övertaget. Darth Vader, möjligen historiens bäste antagonist, är ett klassiskt exempel på en antagonist som ger protagonisten något att i sanning vässa hornen emot.
Det räcker inte att sätta upp en skurk vars enda mål är att sabotera för protagonisten. Ingen är heller allt igenom ond, inte ens Darth Vader. De allra mest spännande litterära karaktärerna är de vi kan identifiera oss med, och som läsare anstränger man sig för att hitta beröringspunkter eller saker att sympatisera med. Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar” ger oss kalla kårar, inte för att han är kannibal, hur ruskigt det än är. Vi blir illa till mods för att han är så alldaglig i övrigt, så vanlig. Han skulle kunna vara vem som helst, någon vi känner till och med.
Fundera på dina favoritkaraktärer från film, TV eller teater. Vad är det som gör dem så bra? Varför tycker du om dem? Sannolikt kommer du att upptäcka en intressant blandning av egenskaper hos karaktärerna, både goda och dåliga sidor. Många facetter ger, som med briljanter, en exklusivare upplevelse. De kompletterar varandra. Hannibal har ett rättspatos, en sorts heder som följer strikta regler som eventuellt bara han och Clarice Starling förstår. Han upprörs av dåligt uppförande. Ibland mördar han folk av den anledningen. Hur många har inte tänkt tanken när någon betett sig ovanligt buffligt? Gourmetmat och gott vin hör till det han älskar, och han lyssnar gärna på klassisk musik medan han inmundigar sina offer. Det sofistikerade och eleganta kontrasterar skarpt mot det brutala massmördandet och kannibalismen. Vi får glimtar av vårt eget mörker, det skymtar mellan det artiga och belevade, med skillnaden att de flesta av oss inte agerar på våra svartaste tankar. Det gör Hannibal, och därför är han så skrämmande. Vi vet ju vilka våra svartaste tankar är, de vi aldrig skulle agera på men som ändå dyker upp då och då.
Så, en antagonist utan försonande egenskaper lyfter inte. Så enkelt är det. Precis på samma sätt som en protagonist utan svagheter inte blir särskilt intressant. De är, på sätt och vis, varandras spegelbild.
Vi ses igen!
