Sagor, berättelser, fantasier och äventyr har varit en del av mitt skrivande nästan sedan jag började skriva. Språket har alltid fascinerat mig och jag älskade redan som barn ordkonstnärer som Robert Broberg och Povel Ramel, som vände och vred på meningar och ord tills man knappt visste vad som var fram och bak på en mening längre. Genom mästare som Poe och Lovecraft fick jag veta att det går utmärkt att få läsaren att dra upp fötterna under sig i fåtöljen och se sig om över axeln en extra gång utan så mycket mer än ett poem, ett rim eller en ihärdig korp. Även den så kallade kiosklitteraturen hade en plats i mitt hjärta, eftersom det gavs ut en stor mängd böcker vilket passade en liten bokslukare som jag. Man kunde köpa dem billigt på nästan alla marknader och i rea-lådor, ofta i buntar köp 3 betala för 2 eller köp 4 och få den 5:e gratis. Kvalitén spelade mindre roll, jag älskade Western i allmänhet och ”Bill och Ben” i synnerhet.
På biblioteket började jag snart låna böcker efter tjocklek, och även om Homeros inte blev en favorit så hittade jag på det sättet Stephen King, Tolkien och Clancy. Det är en fantastisk ålder, bokslukaråldern. Jag jublade när jag hittade Eddings, och med det en helt ny genre där omfångsrikedom och många volymer inte var ett problem utan en dygd. Det var så fantastiskt, så underbart att man kunde skriva sagor och om äventyr som inte alls behövde ha med den här världen att göra. Det gick att hitta på alldeles egna världar och skriva om dem. De äventyr jag vävt i lek tidigare klottrades mödosamt ner för hand i linjerade block. Snart satt jag vid mammas skrivmaskin, och så småningom hade jag en egen sagovävare.
Välkommen in i min värld!
