Det var en mycket nervös författare med make som åkte ner till Malmö och Skrivarskolans releasefest för årsboken som ges ut på Kvarnby folkhögskola. Förra året kunde jag inte vara med, allt konspirerade emot mig men nu hade vi turen med oss. Vi var friska, vi åkte inte vilse, vi hittade raka vägen och allting höll hela vägen.
Man kan hyra källaren till evenemang, och det hade skolan gjort. Vi var full sal kan man säga, det var inte alla som fick sitta, men det verkade inte göra någonting. Det var en snäll och välvillig publik, så jag tog mod till mig och bestämde mig för att läsa upp prologen från mitt manus.
Genrepet gick ganska bra, men jag darrade så jag knappt kunde se att läsa texten! Tala inför publik är en av de saker jag är väldigt obekväm med, men jag prickade den utsatta tiden med några sekunder. Det fanns inget att vara nervös för intalade jag mig. Det är din egen text. Du kan den. Du har redigerat den till leda, du borde kunna den utantill vid det här laget sade jag till mig själv.
Inte för att jag lyckades intala mig att jag inte var nervös, det gick inte, men jag hade stor behållning av att höra de andras texter och hur de valde att presentera dem. Vi var ganska många som skulle läsa, och jag var lite rädd att publiken skulle tappa tålamodet. Jag skulle läsa mot slutet. Det var helt och hållet obefogad rädsla, de satt blickstilla, tysta och lyssnade så uppmärksamt att jag lyckades ta mig igenom texten utan att rusha alltför mycket och utan att staka mig eller missa ord.
Jag låtsades att jag läste för yngsta. Vi läser godnattsaga för henne varje kväll och har gjort sedan hon var gammal nog att kunna titta på bilderna åtminstone. Då får man öva på intonation, tempo och rytm. När man läser sagor måste man pausa ibland, för att barnet ska hinna med i sagan. Jag hoppades att det skulle vara samma sak med vuxna. Då, i de korta pauserna, passade jag på att titta upp och spana efter makens hatt i mörkret. Från där jag stod vid mikrofonen var det bara en ansiktslös mörk massa framför mig, men makens hatt syntes. Det var betryggande, jag hade honom där, jag hade en väninna och hennes man där och jag försökte låta bli att glömma bort att andas. Jag var så nervös att jag höll på att gå i bitar, så nervös att jag mycket väl kunnat glömma bort att andas, men det gick vägen.
Jag utmanade mina gränser, mina fobier. Jag utmanade dem, och vann.
Efteråt var det jättetrevligt att mingla och småprata, jag hade lite svårt att ta till mig lovorden just då eftersom jag nyss hade klivit ut ur dödsskuggans dal känslomässigt, men jag tackade och lade dem på minnet. Kanske blir det mindre läskigt nästa gång?
