Folk är folk, och de flesta har någon gång tänkt på döden och livet efter detta. Även de som helst inte tänker på det alls. Kan man skriva en serie böcker som rör sig över tid och rum genom flera länder utan att en enda gång vidröra religion, tro och känslor inför det oundvikliga slutet? Jag tycker inte det. Någon försöker låta bli att tänka på det av olika skäl, en annan har förlikat sig med tanken och är redo att dö, ytterligare någon är beredd att kämpa till sista andetaget. De flesta i mina böcker har en relation till sin egen dödlighet, om än outtalad. Är det nödvändigt? Kanske inte i alla böcker, men i Femrike är det ett av flera tema jag skriver om.
En av personerna råkar mycket illa ut men är trygg i sin tro på att Ulma den Barmhärtiga ska ta emot honom och blidka sin tvillingbror Uleros att låta hans ande få frid. Finns gudarna? Människorna i boken tror det i alla fall. De är övertygade om det. De lever efter det och kan dö för det. Kanske har de rätt också. Det ska bli spännande att få veta.
